IVF provrörsbefruktning

Om fotografierna


Löjtnantshjärta
Samtliga fotografier på blommor och natur på vår sida är tagna av fotografen Lasse Modin och har lokal anknytning till Uppsala och Carl von Linné.

Dessa bilder är upphovsrättsskyddade av Lasse Modin och kan således inte användas i andra sammanhang utan upphovsrättsinnehavarens godkännande.

Om Linné

Biografi


Carl von Linné (1707-1778), porträtt av Alexander Roslin
Carl von Linné (före adlandet 1757 Carl Linnæus, Carolus Linnæus) född 23 maj 1707, död 10 januari 1778) var en svensk botaniker, läkare, geolog, pedagog och zoolog som lade grunden för den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken som grupperar växter och djur. Han anses även vara fader till den moderna ekologin. Linné var sin tids främste botaniker. En blomma som heter Linnéa döptes efter just Carl von Linné.

Carl Linnaeus föddes i komministergården Råshult, i Stenbrohults socken, Kronobergs län (Småland). Han gifte sig 1739 med Sara Elisabeth Moræa från Falun. I Sveden utanför Falun finns Linnés Bröllopsstuga. Linné dog i ett slaganfall, klockan åtta på morgonen den 10 januari 1778 i Uppsala, Uppsala län (Uppland) och är begravd i Uppsala domkyrka. Paret fick sju barn, däribland Carl von Linné d.y.

Linné var äldste son till komministern, sedermera kyrkoherden, Nicolaus (Nils) Ingemarsson Linnæus (1674-1748) och Christina Brodersonia (1688-1733). Fadern tog släktnamnet efter en väldig lind; två morbröder till honom hade antagit släktnamnet Tiliander (lat. tilia, lind). Sommaren 1709 flyttade familjen till Stenbrohults prästgård där år 1718 hans yngre bror Samuel Linnaeus föddes. Carl von Linnés kärlek till naturen vaknade här. Fadern delade denna kärlek och var mycket botaniskt intresserad. Deras umgänge kretsade ofta omkring skötseln av familjens trädgård, som var bland de främsta i Småland. Relationen var varm och förtrolig. Linné berättar om sig själv, att "när gossen war olåtig och på intet annat sätt blidkas kunne, töstnade han straxt, så snart man gaf honom en blomma i handen". Carl säger om trädgården, som innehöll mängder av utländska växter, att den "med modersmjölken inflammerat min håg med outsinlig kärlek till örterna".

Brandlilja

Som sin far och morfar, kyrkoherden i Stenbrohult, Samuel Brodersonius, var det tänkt att Carl von Linné skulle bli präst, men han visade inget större intresse för detta. Hans intresse för botanik imponerade på en läkare i den närbelägna staden Växjö och han sändes i augusti 1727 till Lund för universitetsstudier och fick då Kilian Stobæus som sin gynnare och lärare.

Efter ett år flyttade han till Uppsala där han fick handledning av Olof Celsius d.ä. och Olof Rudbeck d.y. och blev god vän med iktyologen Peter Artedi. Linné sades vara en social person som det var lätt att umgås med.

1741 utnämndes Linné till medicinprofessor vid Uppsala universitet. 1742 byter Linné professur med Nils Rosén von Rosenstein och blir därmed botanikprofessor[4]. Linné var rektor för universitetet vårterminen 1750, och höstterminerna 1759 och 1772. Dessutom var han inspektor vid Smålands nation

En samtida "ämbetsbroder", överläkaren och kunglig livmedikus Abraham Bäck (1713-1795) beskriver Linné såhär; "Han var till växten något under vanlig längd, hvarken fet eller mager, af en stadig och fyllig kropps beskaffenhet, stinna ådror, stort hufvud och bakåt upphöjt, bruna och eldfulla ögon, skarp syn, god hörsel, dock ej för musik, på fötterna snäll och lätt, ett förträffligt minne till 60 års ålder".

Forskning


Stjärnflocka
Carl von Linné utformade sexualsystemet, det vill säga indelning av växter efter deras kön och befruktningsdelar (ståndare och pistiller), ett lätt, men något konstlat sätt att indela växter på. Han uppfann binärnomenklaturen, det vill säga att allt liv, (inklusive sjukdomar) har två namn på latin, ett släktnamn och ett artnamn, vilket också kallas taxa. Linné var även en av de första i världen med att dela in mänskligheten i olika rastyper, och tilldela dessa mentala karaktärsdrag. Linné menade till exempel att Européer var gladlynta, afrikaner sävliga och indianer hetlevrade.

Linné gjorde även försök till att dela in bergarter, mineral och fossil i det han kallade för stenriket efter liknande principer som sexualsystemet. Vid den här tiden fanns det en uppsjö av olika indelningar för mineral och bergarter, men Linné var inte nöjd med någon av dem, så han började att fundera ut ett eget system. Detta skulle dock aldrig få någon stor genomslagskraft. Geologin som forskningsområde utvecklades snabbt vid den här tiden, och det blev istället Axel Fredrik Cronstedts system som så småningom blev det gällande. Idag skulle vi anse att Linnés indelning var en smula märklig, eftersom han bland annat grupperade in både njurstenar och gallstenar i stenriket.

Linnés resor


Carl von Linné i Lappland
Carl von Linné gjorde ett antal resor till olika platser, och gjorde noggranna anteckningar. Emellertid anses numera, att han sannolikt inte själv besökte alla de platser han beskriver, utan han har antecknat vad han hört vid samtal med ortsbefolkningen. Några av hans kända dagböcker är följande:

Lappland 1732

Lapplandsresan tog sin början den 12 maj 1732 red då Linné gav sig iväg ensam ridande mot Lappland för att sedan återvända till Uppsala fem månader senare.

Den reseskildring som sedan utkom, först efter Linnés död, var av mycket stor omfattning. Förutom sina observationer av den lappländska naturen så intresserade sig Linné även av den samiska kulturen och beskrev dessa människors levnadsförhållanden mycket ingående.

Det viktigaste resultatet av resan till Lappland var ändå det som kom att bli Flora Lapponica. Den lappländska vegetationen var vid denna tid relativt okänd då de naturalier som tidigare insamlats av Olof Rudbeck d.ä. under dennes resa i Torne lappmark blivit förstörda under den omfattande stadsbranden som härjade i Uppsala 1702. Med Flora Lapponica, som publicerades 1737, fick man nu på nytt kunskap om dessa okända marker.

Bergslagsresan 1733-1734

Inte att blanda i hop med hans Dalaresa. Linnés kom första gången till Dalarna för att fira jul i Falun 1733. Under ett julkalas träffade han sin blivande hustru, Sara Elisabeth Moraea, som var dotter till gruvläkaren. Då besöktes även Bergslagens gruvor och järnverk. Detta är vad som kallas för hans Bergslagsresa under vilken han främst studerade proberkonsten, konsten att analysera olika bergarters innehåll av mineral och metaller.

Öland och Gotland 1741


Grankottar
Resan företogs på hästryggen och han visade stort intresse för runstenar. Under färden kom han till Vetlanda den 23 juni och noterar två runstenar på kyrkogården. Dagen därpå hade han hunnit till Växjö, och gör anteckningar om domkyrkan, som året före eldhärjats och vid Linnés besök var "ett bedrövligt spektakel". Han lämnar en beskrivning på S:t Sigfrids kläder. Kalmar nåddes den 28 maj, där han hejdades av storm, men använde tiden att till beskriva kyrkan, som "var täck och ägde sköna skrudar". Den 1 juni landsteg han på Öland, övernattade den 4 juni i prästgården i Resmo för att den 6 juni ha hunnit till Smeby vars kyrka var så sällsam att Linné aldrig sett maken. Han skriver bl a att kyrkan med sina små fönster var ganska mörk och kunde snart bringa åhörarna till sömn. Den 7 juni var en söndag, och då gick han i kyrkan i Ås. Den 9 juni noterar han runstenar i Sandby och Gårdby. Dagen därpå, då han vistades i orten Runsten (!), noterar han ännu en runsten, som ansågs vara en av platsens märkvärdigheter. Långlöt den 10 juni. Om hela två surbrunnar på kyrkogården står i dagboken: "Vattnet kan drickas av sjukligt folk uti åtskilliga passioner, allenast brunnen blev väl rensad, och man ej alltför kräsmagad fruktade för sådan mineral, som insmugit sig av lik och dödas kroppar". I Bredsätra den 11 juni kommer växtintresset fram, och Linné skriver om ödekapellet Kläppinge att på golvet växte scandix seminbus hispidis. Persnäs nåddes den 12 juni, och den 14 juni, som var den fjärde söndagen efter Trinitatis (Trefaldighetsdagen), då han bevistade gudstjänsten i Högby. Han noterar ännu en runsten på kyrkogården. Efter tre veckor på Öland avseglar Linné till Gotland.

Väl på Gotland besöker Linné under ett par sommardagar bland annat Stora Karlsö. På öns högsta punkt Röisu haid – 51,6 meter över havet - ligger ett bronsåldersröse med ett ensamt träd. Detta träd är en ask och kallas idag för Linnés ask. Linné beskrev trädet i sin dagbok. Idag, över 250 år senare, har asken inte blivit särskilt större. Troligen slog den rot i röset under senare hälften av 1500-talet. Linnés ask har alltid varit ett välkänt sjömärke och utsiktspost för såväl Linné som 1520-talets sjörövare och svensk militär under första världskriget.

Skåne 1749


Capucinerros
Denna resa startade med vagn i Uppsala, där Linné bodde sedan många år. Söndagen den 7 maj hade han hunnit till Växjö, där han skildrar hur ärkebiskopen "högvördige herr doktor Henric Benzelius" viger herr doktor Olof Osander till biskop i Växjö stift. Pingstdagen den 14 maj hörde han en vacker predikan i Virestad, och på annandagen återsåg han sitt kära Stenbrohult, men skriver med vemod i sin dagbok om hur de han såg för 20 år sedan, nu hade åldrats: "De gingo nu med grå hår och vita skägg, utlevde, och en ny värld hade kommit i stället". Den 17 maj avreste Linné från Stenbrohult med målet Loshult i Skåne, reste runt i landskapet och var åter i Stenbrohult den 2 augusti. Under återfärden till Uppsala stannade han till i Ryssby i Sunnerbo, där hans svåger, Johan Collin var kyrkoherde. Från det besöket skriver han detaljerat om äspingen, Sveriges allra giftigaste orm. På färden vidare norrut passerade han Jönköping, där han besökte sin släkting prosten C Tiliander. Via Gränna och Vadstena kom Linné slutligen tillbaka till Uppsala, och därmed var hans skånska resa avslutad.

(Informationen är hämtad ur Wikipedia.)